Arbetsdagen är slut – präglad av bowlingtabeller i massor som skrivits in. Nu lägger jag ned för i dag och ser fram emot (nåja…) morgondagen som innebär att en massa faktan om Degerfors IF:s spelartrupp ska skrivas in i datasystemet. Men först; ett spel på Leksand borta mot Växjö i elitseriekvalet ska stärka ekonomin. För mig.
Om jag tror att Leksand efter två raka segrar, efter att ha börjat med fyra raka förluster, går upp på Södertäljes bekostnad – Rögle är mycket nära att försvara sin elitserieplats? Inte en chans i det här läget. Och jag tror inte heller att det blir seger i Växjö – jag vet
Bofors IK:s hockeytrupp brukar i förhållande till många av konkurrenterna vara spikad (så mycket spikad som en trupp nu kan vara i dessa tider) väldigt tidigt men i år ser det ut att gå betydligt trögare med truppbygget inför nästa allsvenska säsong. Bofors har bara sju spelare klara och har inte fått in ett enda nyförvärv utifrån.
Naturligtvis är det den bantade spelarbudgeten som ställer till problem. Bofors hade redan tidigare en av de tunnaste plånböckerna i allsvenskan och nu är den åtminstone en miljon tunnare. Det jag inte begriper är hur andra allsvenska lag kan bjuda över, de borde också känna av det ekonomiska stålbad som vi går igenom. Eller så kommer en baksmälla som inte blir att leka med för de här föreningarna.
Det som gör mig orolig är att Bofors inte kommer att få ihop ett konkurrenskraftigt lag och därmed inte kan vara med i play off-striden, och eftersom det i så fall blir fjärde säsongen i följd kan det bli en fortsättning på de dalande publiksiffrorna.
Jag hoppas på den berömda ketchupeffekten, att truppen fylls på med flera intressanta framtidsnamn utifrån och stommen i förra säsongens lag behålls, så att jag får ett topplag att följa igen. När Stefan Bengtzén är i New York kan ju jag vara egoistik – och ge igen för lördagens sms-meddelande
Curling är en sport som jag aldrig sett live men vilken tv-sport! En VM-final mellan Kina och Sverige – på damsidan – kan vara hur spännande och sevärd som helst.
Och nu har jag, sent om sider, fått ytterligare en favoritsport som jag aldrig sett live: skidskytte. Följde med stort nöje helgens världscupavslutning och fascinerades av dramatiken. Även när det handlar om masstart blir det grymt spännande – säkert för att skyttet är så avgörande och ger straffrundor. Det betyder att en bra skidåkare är chanslös om han/hon inte också kan hålla nerverna i styr och få till skyttet. Jämfört med att se skidskytte live, ute i skogen, antar jag att det är tusen gånger bättre att kolla på det på tv. Speciellt när Helena Jonsson efter en massa räknande fram och tillbaka stod som sammanlagd segrarinna.
Oftast kommer det trevliga och uppiggande mess men i lördags blev jag fasligt avundsjuk då det ringde till i telefon. Bofors sportchef Stefan Bengtzén skickade och meddelade att han inte var anträffbar de närmaste dagarna – han var nämligen i the Big Apple. Och så en bild på New York Times. Det hade han inte behövt skicka, jag var ju ledig och hade ändå inte besvärat med några frågor om hur läget i Boforstruppen var. Nu blev jag bara avundsjuk. Ruggigt avundsjuk
Om han i nästa mess talar om att han varit på NHL-hockey i Madison Square Garden ligger han ännu mer på minus. Minst sagt…
Jag har nu under en liten stund försökt att ta reda på vilken tid matchen mellan Portugal och Sverige börjar ikväll… och det är inte alldeles enkelt.
TV6 börjar sin sändning klockan 21.00. Men tittar man på Svenska fotbollförbundets hemsida så står det att matchen börjar 20.45. Min gissning är att matchen börjar 21.45 svensk tid.
I kväll kommer Färjestads BK att säkra sin finalbiljett i SM-slutspelet. 4-0 i matcher även mot Skellefteå – precis som det blev i kvartsfinalserien mot Brynäs.
Jag har tidigare tippat Frölunda som mästare, och tror att Frölunda slår HV 71 i den andra semifinalen och går till final – men hur ska något lag kunna besegra Färjestad? Jag har inget svar. Inte ens antydan till ett svar. Ett lag som släppt in två mål på sju slutspelsmatcher, båda i samband med numerära underlägen, måste bli oerhört svårt att komma till tals med.
Men jag får under min ledighet fundera ut vilka halmstrå finalmotståndaren kan famla efter – tills jag är tillbaka med friska krafter och rosiga kinder (efter alla promenader i solgasset) på måndag Försöka fundera ut, i alla fall…
Det är mindre än en månad kvar innan fotbollens division 1 norra drar igång. Då passar vi på att presentera vår specialsajt om Degerfors IF.
Efterhand kommer den att byggas ut med allt du behöver veta om DIF inför seriestarten. Den här sidan blir ett måste för alla DIF-supportrar att ha som startsida.
Jag slår en blick i almanackan och ser att sommartiden inträder på söndag.
Vrider sedan huvudet ett kvarts varv och kikar ut genom fönstret.
Och konstaterar att växthuseffekten inte riktigt tagit skruv ännu.
Slutresultatet blev bra, tack vare vår redigerare Anna, och jag fick beröm – därför kan jag berätta h u r fel det mesta gick med bevakningen av helgens junior-SM i bågskytte (sidorna 22-23 i Karlskoga Tidnings papperstidning, måndag 23 mars).
Eftersom söndagar är veckans mest intensiva arbetsdag var jag förutseende och bad att få ringa Rolf Larsson, stark man i arrangerande BK Fjädern (när jag inte vet den riktiga titeln fungerar alltid stark man), för att få veta när det var dags att sammanfatta tävlingarna och ta bild på den eller dom som lyckats bäst.
- Vi är klara här, prisutdelningen börjar snart, sade han
Så jag rusade ut till bilen och gasade iväg mot Stråhallen.
Prisutdelningen hade precis dragit igång när jag kom. Med tanke på den stora mängd pokaler som stod uppradade insåg jag i att det skulle bli en låååång prisutdelning och sådan otur skulle jag väl inte ha att Ida Olsson fick kliva upp på prispallen precis när jag åt min köttbullesmörgås och ytterligare en kopp kaffe.
När jag slagit mig ned och tagit första tuggan ropades Ida Olsson fram, jag tappade den gurkmajonnäs som var på mackan och fick ta ett blixtsnabbt beslut; äta upp eller sticka iväg och fixa en bild? Hungern – efter mat – vann den ojämna kampen mot att få en bild på bronstjejen på prispallen.
Äsch, jag tar väl en bild efteråt och pratar med henne då – något stiligt arrangerat vid en tavla med en båge, tänkte jag. Jag såg framför mig hur bra det skulle bli.
Men när jag, till slut, fått i mig min smörgås, druckit upp mitt kaffe och nödtorftigt torkat bort den spillda gurkmajonnäs som gjorde min blåa jacka allt annat än blå var Ida Olsson spårlöst försvunnen. Britt Larsson, Rolfs fru, var spårhund åt mig men ingenstans kunde vi hitta Ida.
Äsch, tänkte jag – igen; jag ringer Ida Olsson, åker hem till henne och får min stiliga bild då i stället.
Lite senare under kvällen gjorde jag slag i saken men då visade det sig att succétjejen inte alls var hemma i Karlskoga utan i Degerfors. Och det stora hålet på sidorna 22 och 23 gapade Tomt. I Degerfors fick jag tag i henne men där hade hon ingen båge med sig… så det fick bli en väldigt kreativ lösning som jag kom på på en sekund. En ansiktsbild, svart bakgrund (det var kolsvart ute så det var inga problem) och så be Anna ”sätta” texten negativt – alltså texten i vit stil i stället för svart som är vedertaget. Och så hoppas att trycket skulle bli bra.
Det dröjde innan jag vågade slå upp tidningen på måndagen men slutresultatet blev bra och jag fick en klapp på axeln, från två håll, för att det blivit så snyggt. Och då kunde jag andas ut och berätta Sanningen.
Att jag glömde bilnyckeln i jackfickan när jag åkte hem och bytte jacka, och sedan fick gå hem i snöovädret på söndagskvällen, är en annan historia… och förträngd, den också, nu…
Bloggen drivs stolt med hjälp av 
